Lördagsjogg

...som var hur härlig som helst även om det var lite tungt att springa och solen den var framme för första gången på länge. Kändes skönt och tankarna som for i huvudet under passet var att jag får vara glad, jag kan springa igen, jag stammar ingenting (om man inte räknar gårdagskvällen efter att ha druckit lite vin etc.) och jag ska vara glad, jag är här nu, inte dregglandes någonstans och inte kan göra mig förstådd...vilket jag trodde ett tag på sjukhuset då ingen visste vad som felades och när det gick från ena kroppsdelen till att sätta sig på en annan. Jag har mycket att vara tacksam för...och jag ska försöka komma ihåg det. Lätt att man med tiden glömmer det som är väsentligast. Tänkte också på att skulle jag få för mig att springa ett lopp igen, att jag då ska vara glad över att jag deltar, tiden spelar ingen roll, men jag för trots det tider och km för att jag gillar hålla koll på hur länge eller hur långt jag har sprungit elller tränat. Och jag har så mycket kvar som jag vill uppleva, känna, se osv. för det trodde jag också ett tag i väntan på svaret från magnetröntgen av huvudet att nu så skulle jag inte få vara med om mer i mitt liv, att that was all, no more...men nu har jag allt framför mig och jag hoppas att resan jag ska iväg på innebär att det kommer att finnas någon där efter det som vill dela detta allt jag vill känna och uppleva med mig. Men nu själva turen, 6.6 km, 44.41 minuter.