Det Suger!

Fick en akuttid till Sthlm Rehabklinik idag och träffade där en urtrevlig sjukgymnast. Efter tusen frågor och utställning av min kropp samt olika kontroller, typ reflexer och dylikt så ytterst lite behandling där hon avlastade ryggen. Och vad som framkom på besöket lite kortfattat: en buktande disk långt nere, vilken pressade nerverna som ligger runt om och gav mig de besvär jag har. Så nu har jag fått ordinerat att inte böja ryggen, inte lyfta tungt eller inte alls. Ska gå så rakt som möjligt, sitta rakt, ligga rakt, ja inte krumbukta ryggen alls och helst inte jobba tills jag ska på återbesök nu på torsdag. Allt för att inte pressa på disken och så att smärtan återgår därifrån det kommer, börjar, typ ländryggen eller nått sånt. Skittrist att höra och skitjobbigt, tungt har det varit att följa ordinationen. För fortsätter ryggraden att pressa på disken, typ som på en tandkrämstub, <1 så är risken att det till slut börjar sippra ut vätska från diskens mitt, kapsel eller vad det nu heter och ja, jag förstod eller minns inte allt nu, men att det inte är bra förstod jag. Är trött nu, efter en dags förvärvsarbete med rak rygg i alla situationer och fundersam på framtiden, inte bästa läget att få ryggproblem, mitt i livet, arbetsplatsen ska minska på anställda och jag har varit där en gång, i vårdkarusellen, ofri, oförmögen att leva fullt ut, ständiga smärtor som cirkulerade till slut i hela kroppen, smärtstillande som inte hjälpte alla gånger, långtidssjukskrivning och till slut erbjudande om förtidspension, vilket jag vägra för jag ansåg mig vara för ung och ville tillbaka till arbetslivet och så till slut av år som blev bortkastade på många sätt fick jag chansen att komma till Huddinge Rehab och vilket hjälpte mig sakta men säkert tillbaka till arbetslivet. Att få diagnosen innan och då, att jag aldrig kommer att kunna jobba heltid, inte med det jag gjort eller att inte kunna göra allt precis som jag kunde innan jag skadede ryggen, har jag på alla punkter bevisat motsatsen. Men det tog många år att nå dit, men jag kom dit och idag så arbetar jag sen många år tillbaka precis som innan med liknande arbetsuppgifter och använder kroppen likadant, jag jobbar heltid, jag har till slut börjat springa vilket var det jag hade svårast med och som jag själv faktiskt inte till slut trodde att jag skulle fixa men till slut så. Och så blev jag påkörd av en bil och trodde jag landade på noll igen och trodde att nu var smöret sålt och pengarna borttappade men nej, jag kom tillbaka även då och nu när skriver så kretsar tankarna på om allt var förgäves, ska jag återigen få börja om och kommer det att ge med sig eller...och jag som bara ringde till kliniken för att få mig fit for fight till Lidingöloppet.