Trist vecka med ont i ländryggen

...men allt ont har något gott med sig. Man blir ödmjukare och minns varför man blir så tacksam för så lite. Men man är bara människa och glömmer så lätt. Börjar känna mig fit for fight igen :) Det onda har avtagit markant och jag kan röra mig obehindrat. (Tror jag, åtminstone känns det så idag).Vet inte iofs hur det går om jag skulle bära nått tyngre så som matkasse eller en väska eller nått, vilket inte har fungerat särskilt bra eller bara rent viljemässigt dessa dagar. Men nu så, får se om jag tar en kortare runda idag och känner av om det går att springa eller om jag väntar tills i morgon. Hoppas! Hoppas! Det är illa när man längtar till jobbet...då har man haft det trist eller bara trist. Knappt en vecka kvar till Lidingö och jag vill stå där på startlinjen och vara på hugget och försöka springa så bra som bara jag kan springa. Önska mig lycka till!