Dystonidiagnos

Var ju som bestämt på magnetröntgen av ryggen och började samma kväll gå ryckigt med kroppen, ofrivilliga skakningar i benen och vilket fortsatte dagen efter på tordagen förrförra veckan. Pratade med bästa vännen A.W och hon uppmana mig att höra av mig till sjukvårdsupplysningen och berätta om mitt tillstånd. Jag lydde och ringde och de tyckte att jag borde uppsöka en läkare. Fick en tid hos Närakuten samma kväll och for dit. Berättade hur allt låg till och fick gå fram och tillbaka och läkaren sa att det var onomalt gångsätt och remitterade mig till akuten och jag gick dit. Blev undersökt först av en kirurgläkare som lyste med lampa i ögonen, kolla reflexer osv osv och därefter så fick jag vänta i undersökningsrummet tills en annan läkare undersökte mig och så sa han att han skulle återkomma. Klockan var runt halv ett natten till fredag så jag somnade då jag tänkte att det lär dröja tills han kommer tillbaka och vilket det gjorde. När han kom tillbaka så blev jag inskriven och skickad till medicinavdelningen. Där somnade jag så småningom och på morgonen så fick jag ofrivilliga dragningar i huvudet som drog bakåt, likaså ryggen och när jag gick så for överkroppen som en båge baklänges typ limbo. Blodprover togs och antagligen mer. Röntgenutlåtandet visade ingenting då de var i kontakt med Sabbatsberg. Fick göra en skallröntgen vilken var bra, syntes inget där så jag blev remitterad till Neurologen på Huddinge Sjukhus där det togs mer bloprover, EKG och väntade på att bli inskriven i mån om plats men sen beslutades det att jag skulle få återvända till Södertälje igen eftersom det inte fanns sängplatser så runt tolv på natten till lördag så åker jag sjuktransport tillbaka och hamnar på samma avdelning igen. Helgen var lugn då det mesta står still på sjukhus. De ofrivilliga rörelserna avtog på lördagen men istället så kom stammningen vilken sitter kvar men har blivit bättre. På måndagen så beslutades det att en ny skallröntgen skulle göras en magnet denna gång. I väntan på den så var man både glad och emellanåt ledsen, men tycker att jag accepterade situationerna bra. Bestämde mig att jag är nöjd om det "endast" är ofrivilliga rörelser, det skulle jag kunna leva med och även sitta i rullstol om det krävs bara det inte är något allavarligt. När stammningen kom så tänkte jag att det kan jag leva med bara det stannar vid stammningen och man inte vaknar upp en morgon och dregglar eller nått annat. Jobbigast med tiden var ovissheten och vad är det som händer med kroppen. Läkarna som har undersökt mig har ingen sett något liknande tidigare och inget, vi tror att det är det nämndes, inte förrän på tisdagen och då plötsligt var det skönt att få ett namn av neurologläkaren som jag fick träffa och att någon plötsligt trodde nått och sa att vi tror att du har dystoni. Vetskapen att inte veta och det ena efter det andra uteslutades genom röntgen och prover var både jobbigt och skönt och när man märkte att det inte satte sig någon annanstans mer än till talet på slutet. Om det kommer tillbaka? ofrivilliga rörelserna, förhoppningsvis inte sa läkaren så det är det jag också tror och om det skulle göra det så vet jag åtminstone det nästa gång och behöver bara åka in till akuten i så fall och inte börja om med alla undersökningar från början. Nu är jag sjukskriven ett tag framöver och nu har det gått några dagar sen jag kom hem och det ser ut som stammningen avtar mer och mer. Är bara hemma och tar det lugnt, sover när jag är trött, småpysslar. Hur det blir med löpningen framöver, vet inte. Just nu saknar jag inte vare sig träning eller löpning. Är bara glad att jag är frisk, att det inte var något med hjärnan. Kommer säkert att sätta igång och träna så småningom, men med vad och hur mycket, det har jag ingen aning om. Tror att det är bra, både för kropp och knopp och i mångt och mycket så är det nog bra, man blir starkare och återkommer fortare om man skulle ha oturen att bli sjuk. Nu väntar bara de sista provsvaren från läkaren i morgon. Vill bara säga Tack! till all personal på medicinavd.17 på Södertälje Sjukhus. Man har blivit väl omhändertagen, bättre har man inte kunnat haft det. Samt till alla vänner, familj osv för all omtanke och så till min bästa vän A.W, jag är glad att du är min vän :) Tack! http://www.dystoni.com/

Hade en bra dag igår. nästan, bara nästan

...så att det kändes som jag skulle kunna bege mig ut på en löptur, åtminstone i tankarna. Fast i ärlighetens namn så tänker jag inte så mkt. vare sig på löpning eller annan träning...vill nu bara veta vad som felas och bli bra. I morse kändes det inte lika bra men hyfsat. For till Sthlm nu på kvällen, hade magnetröntgentid och klev ut ur bilen och vad händer, ena benet, ingen styrsel i den, den viker sig titt som tätt. Röntgade och började gå därifrån, mot parkeringen, bägge benen ger vika, går stapplande och folk måste ha trott att jag var onykter. Vek dom inte sig så skakade dom...Såg ut som robotdansen sa tonårssonen när han såg mig uppifrån balkongen och när jag stapplade bort, hemåt från garaget. Klaustrofobisk (hmm, heter det så?) känsla att ligga där i tunneln, gillar det inte, finns trevligare saker att sysselsätta sig med och försöker inte att vara orolig, fast är det lite. Vill ha svar på röntgenplåtarna så fort som möjligt. Ska ringa husläkaren på måndag och se om hon fått svar på dem då. Och måste ändra bloggens namn, funderar på: Moder Jord mot nya mål eller äsch vet inte. Funderar på att åka och inhandla nya träningsbyxor, kanske på fredag och försöka börja gå på gymmet, se hur det går, om det går. Nej, gillar inte det här men försöker vara positiv och är oftast det men kan också bli ledsen och tårar rinner.

Vårdcentral samt sjukhus samma dag

Fick tag i läkaren på telefontiden nu på förmiddagen. Fick en akuttid en timme senare. Gjorde mig iordning och kom så småningom dit. Doktorn granska och kolla reflexer och fråga återigen en massa frågor och jag besvara om hur och vart allt kändes osv. fick gå ut en stund och vänta då hon försökte få tag i en ortoped för konsulation på ett sjukhus, fick åter komma in och hon hade inte fått tag i denne. Hon satt och tänkte högt och berättade hur hon funderade och beslöt så till slut att skriva typ en remiss, intyg och ville att jag skulle uppsöka akuten där de skulle slussa mig vidare för en bedömning om det krävdes snabba resurser eller inte då jag sa att tarmtömningen inte existera eller minns inte när jag gjorde en sist och vet inte om jag känner av längre om det är på g. Samt att symtomen flyttat på sig sen sist. Skrev att jag rörde mig stelt och gick stelt och en massa latinska ord om ja vad nu allt stod för. Blev sjukskriven till den 26:te och sedan med pappret i handen så tog jag mig sakta till akuten. Lämnade fram lappen jag fått med mig i kassan och blev ombedd att sitta ner och fyra och en halv timme senare fick jag lämna byggnaden. Blev undersökt , böja ben osv och så fråga doktorn om han fick känna där bak..och jag å´nej, måste du och klart han måste. Varit med om det förr men aldrig tidigare har det gjort så ont som det gjorde nu. Skrek av smärta. Doktorn funderade hur han skulle göra, behålla mig och läggas in och få en magnetröngen så småningom osv eller om jag skulle vänta på tiden som jag har på onsdag och jag ville inte läggas in nu och i såfall i väntan på vad. Hade ju bara tänkt besöka husläkaren idag och inte planerat mer. Sen tänkte han ge mig en morfinspruta mot smärtorna men efter att ha funderat en stund och han återvänt tillbaka till mig så sa jag att då kan jag väl inte ta bilen hem osv och nej, men vilket jag var tvungen eftersom jag inte hade någon som kunde göra det istället och visste inte hur det var med ungdomarna hemma då jag inte hade pratat med någon av dem sen morgonen och komma hem bra mkt. senare morfinpåverkad och inte veta hur det stod till på hemmaplan så jag var tvungen att säga nej till den och så kom han på att de kunde ge mig en alvedonspruta (tror att det var en sådan) men efter en stund så kommer han på att då skulle blodtrycket sjunka och jag vara tvungen att ligga kvar över natten vilket jag inte kunde så allt slutade med att han skrev ut Iprem vilka jag ska ta tillsammans med citodonet. Och skulle jag bli värre så skulle jag komma tillbaka, utan bil nästa gång och allt under kontroll. Frågade vad han kommit åt då han gjort undersökningen som smärta sådant, om det var svanskotan eller korsbenet med det var ingetdera utan det var mjukdelarna...och jag frågade hur det kommer sig att det gjorde så ont då den undersökningen tidigare då jag skadat ryggen för många år sedan inte smärta så här, då förklara han att om det är något som ligger och trycker på nerver så kan en viss del bli så känslig för beröring. Samt en kota, disk eller en beröringspunkt längst ryggraden smärta också rejält under undersökningen när han gick igenom den och den var långt nere den punkten. Och vad sker nu? Inväntar magnetröngen på onsdag på Sabbatsberg och så svar därifrån. Och idag så kom jag att tänka på att det var inte så länge sen jag kände att jobbet var blää, eftersom man tröttnar då och då, vilket är mänskligt...men att byta ut det mot en heldag i sjukhusmmiljö, nej tack. men det är ju så, Man glömmer så lätt hur det verkligen kan vara om oturen varit framme, sjukskrivningar, läkarbesök, smärtor osv och kan fortfarande minnas när jag började återvända till arbetslivet för en sådär åtta år sen att vara nöjd med det jag har då och nu men med åren så glömmer man och vill ha mer, annat...en drivkraft osv. Men nått jag lärt mig igenom åren är att pengar inte är allt, inte prylar heller och tänker så fortfarande i största mån, men pengar skapar ett lättare liv och man har ett bekymmer mindre åtminstone om man skulle bli sjuk, så är det.

Inte mycket till träningsblogg nu

...men uppdaterar det som sker. Har besvär med att gå nu. Fruktansvärda smärtor och huvudet får tänka på varje steg kroppen ska ta. Skit rent ut sagt. Man blir lätt isolerad och är inte mkt. för fikastunder. Visst älskar att ta en kopp kaffe om dagen eller två och trea men inte fika i ett. Just nu är datorn största sällskapet. småplockar sakta här hemma, vilar mellan. Åker iväg och handlar pyttelite, går som ett cepe. Har svår för att bära lite tyngre grejor och förrut kunde man använda benen till att förflytta och knuffa undan tyngre och större saker men det funkar inte längre. Tar citodon vilka tar bort en del av smärtan men inte helt och vilka gör mig lätt illamående. Utöver detta så är det värsta att detta tar större delen av ens liv, allt verkar kretsa runt och om min kropp i hjärnan nu och det tycker jag är skitjobbigt. Vart har allt vanliga, roliga tagit vägen?! Nu sitter jag och försöker komma fram till läkaren som har en telefontid mellan 10 - 10.30 och det tutar upptaget i ett. Tycker att från att ha levt ett aktivt liv till nu ett passivt...det suger!

Två läkarbesök

...på fem dagar. Först dit som kvinnor söker för diverse "skavaker" & undersökningar för att utesluta just sånt och så i går till husläkaren som skickade e-mail remiss till Sabbatsberg för magnetröngen. Hemska smärtor i undre regionen och ibland så känns det som jag är på g mot bättre hållet. Har jobbat som vanligt men idag så näe, orka bara inte bita ihop och känna hur ont det gör down there så jag sjuka mig två sista timmarna i natt. Hoppas på en vändning om ja just inte för att springa ett långlopp igen...mer att få känna mig bra och inte ha ont...down there. Kunna gå lite raskare och eventuellt kunna småspringa om så bort från duggrenet bara. Just nu så önskar jag inte mig så mkt. mer än så. Börja märka av höfterna också, men någonstans där lite långt bak i huvudet hägrar en önskan om att en dag komma igång igen...få bege sig ut på en lite löprunda. Öronen fulla av musik.