Mötte upp tjejerna

...i söndags vid halv två som planerat. Heja och småprata innan vi gav oss i väg. Satte av mot samma runda som sist när vi sprang, runt Måsnaren, den lilla sjön. Vädret var mer än underbart. Strålande sol och varmt, runt en 18 grader, körde i kortärmat, riktigt varma vindar. Hängde inte med direkt, märkte att jag blev helt slut ganska snart och det blev 12 jobbiga kilometrar där jag verkligen fick slita för att både försöka hänga på dem och för att ta mig runt, trots att tempot inte alls var högt. Skinkan (djupt inne) gjorde sig påmind hela tiden och blev värre efteråt. Ingen skön löparupplevelse och fasa för lördagens Lidingö, för känns det likadant då så kommer jag aldrig att komma runt springandes om jag övrhuvudtaget kommer runt. Men idag är det tisdag och kanske vänder alltsammans innan dess. Och idag, hur känns kroppen? Ryggen känns av, likaså svanskotan gjorde sig påmind igår och som hugg underifrån mot baken, allt annat än skönt. Nåja, 12 km gjorda, 1.27 timmar. Och där ute i spåret, där jag ensam lunkade bakom tjejerna i min egen lilla tankevärld, så plötsligt så hör jag som prassel i buskarna bakom mig och tänker, måste vara en orm och så helt plötsligt så tänker jag att nej, något större måste det vara eftersom det lät betydligt större, kanske en älg hinner jag tänka och så ett skrik från mig...för plötsligt och förbi mig springer en löpare och jag är lättskrämd, var inte alls förberedd på det och tjejerna framför mig skriker de också då de blir rädda av mitt skrik och när vi alla inser varför och av vad utbrister alla ut i hysteriskt skratt och all löpning avtar för en kort stund tills vi sansar oss och kan fortsätta. Säga vad man vill om löpning, är det inte roligt på ett sätt så är det garanterat på ett anntat. Många pauser blev det också under turen, skulle inte den ena in och göra sina behov i buskarna så skulle någon dricka och det var jag bara enbart tacksam för, för jag var helt slut. Och fler rundor tillsammans kommer det att bli. Skoj.